Dag 80 - The End
Dagen var här, "äntligen" skulle vissa säga andra skulle säga "oturligt nog". Men det som är säkert var att den hade kommit. Alla hade vi vetat om att den skulle komma, lärarna hade säkert gråtit hela natten och vissa av oss också (inte jag dock, jag måste ju bibehålla klassens manlighet).
Emma och Helen var klädda i svart för de sörjde att vi lämnade dem, och det var inte bara en liten gest då solen stekte under vissa stunder så att tjejerna i sina vita klänningar tyckte det var varmt! Själv hade jag svart kostym...
C.S Lewis lär ha sagt: "Death is not the end, but the beginning of a new adventure", och det är detsamma som vår tid på IGU, en liten bit av oss alla dog när den stora dagen kom då vi måste skiljas, men i dess ställe så föddes en ny gnista av liv, som Helena kanske skulle sagt det, vår Atman fick en spark i rätt riktning.
Jag vet att jag är flummig och att jag svävar ut, men det är lite svårt att fatta att allt är över.
Eftersom det här skulle vara mitt "FinalStatement"-ish, inte bara detta inlägg utan hela bloggen, så vill jag bara klargöra lite saker.
För det första, IGU och alla mina kära klasskompisar/kvinnor+A är något av det bästa som någonsin hänt mig och, let's face it, vi är det som gör IGU till IGU, visst, ettorna och tvåorna kan vara söta ibland, men vi är ju faktiskt: Lite Finare, Lite Bättre.
För det andra, så är detta inte en blogg som många av er kanske tror, utan snarare en bit av mitt liv som är tryckt i bläck eller kanske skriven i binära tal, men det är en bit som alltid kommer att vara med mig och jag hoppas att vissa delar kommer vara med er medbrottslingar också.
För det tredje, så vill jag be om ursäkt, för allt i denna historia som kan tas som stötande eller elakt eller liknande. Det är verkligen inte meningen och denna del kanske borde stå först av allt, men även om jag kan ha varit hård mot mina kära lärare ibland så är det ett utlopp för situationens frustration och allt kanske inte borde tas allt för allvarligt. Jag har inte blivit tagen på fullaste allvar på två år, så varför skulle ni börja nu? *Smile*
Och om ni bara skakar på huvudet åt det som skrivs, så har jag lyckats. Om det är över frågor som "Kan detta vara sant?" eller "Vad f**n har han skrivit?" eller den mer/mindre ovanliga "Är han d*m * h*v*det?" så har ni precis fattat vad SignMyBiceps handlar om.
Det är mitt, Niklas Björks, liv det handlar om och även om det kanske inte alltid ser så dramatiskt ut i skrift så har det varit kaos och skratt rakt igenom denna tid. Och jag hoppas på att ni som stått vid min sida genom denna tid kan om åratal från nu, titta tillbaka och minnas hur det var att spendera majoriteten av er tid på IGU och genom denna text aldrig glömma de där stunderna vi hade tillsammans.
Och själva konceptet SignMyBiceps handlar om att en liten skitgrej på en tråkig lektion kan magnifieras (ett riktigt ord?) och växa sig större tills det nådde den nivån att den representerar allt vi har och hade. Det är vad den gör för mig, och det hoppas jag den gör för andra.
Nu när jag börjar komma upp i inläggslängd á la A, så tänkte jag avrunda. Det blev inte så mycket om själva studenten, vi var för awsome för att beskriva och jag tycker inte det är det viktigaste i sammanhanget. Vi fick en ros och ett papper innan vi sprang ut i frihet, men det man inte kan se är de mentala ärr, de försvarsmekanismer, de själklyvande filosofiska problem vi funderat över, mattetalen vi aldrig fattade, förvirringen och stressen, tårarna, blodet och svetten, hatet och kärleken som IGU har givit oss. Och med IGU vet ni alla vilka jag menar.
Om inte, så kan ni läsa all föregående text, så fattar ni en bråkdel av vad IGU egentligen är.
- For the very last time;
From N with his everlasting Love.
P.S.
Om du (Sandra "Big Mama" Cuhrt) skulle vilja (som du nog vill) använda detta som reklam för skolan så har du min fulla tillåtelse att göra så, om du citerar så kan du bara referera till N, så vet alla vem du menar.
Och ett speciellt tack till dig som välkomnade mig med öppna armar den där dagen när jag helt vettskrämd och förvirrad letat mig till IGU. Du gav mig ett andra hem. Tack!
D.S.
P.P.S.
Speciell "tribute" till tre saker.
- Anton "A" Bertell, min ständige vapendragare, utan dig hade jag nog aldrig överlevt tjejerna och mina två år på IGU! Tack för allt!
- NARIS, Niklas och Antons Rätt I Skolan, vi som är underbara och älskade av alla. Även om ni inte vet om oss eller vad vi gör, innerst inne så vet ni om det.
- Järngänget, vi älskar er ändå...
D.D.S - (Skriver man så?)
- The End -